Länge sedan det hände någonting från min sida här nu..
Ska ärligt säga att jag har mått skit! flyttade hem till mamma och pappa för två veckor sedan och stannade kvar där tills för...jaa..ca. 20 minuter sedan.
Är så äckligt less på allting så att allt har gått ut över min egen psykiska hälsa, den där känslan som gnager sönder en inifrån har åter kommit tillbaka.
Någon som har läst boken Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes? Känner precis som den cyklande Maeve i den boken...
Har kännt precis så här en gång innan...när J dog..
Vet att jag inte skrivit någonting om honom här innan och det hade jag väl egentligen inte tänkt göra nu heller..
Mitt livs kärlek och han dog plötsligt, vad mer finns det att säga?
Den som hjälpte mig ifrån skiten då var mormor. Nu när hon inte finns mer vad ska jag då ta mig till?!?!
Igår var det förresten ett helt år sedan hon gick bort, ofattbart, troligen en av anledningarna till att jag mår så här är för att jag har tänkt extra mkt på henne senaste månaderna...

Det enda som håller mig stående just nu är mina djur, hade inte de funnit hade jag gett upp för länge sedan.
De känner på sig att jag inte mår bra och försöker verkligen göra mig på gott humör. 
Till och med Affe som annars är "neutral" o ganska misstänksam lägger sitt huvud i min famn och kan stå så hur länge som helst.

Men imorse när jag stod och mockade tänkte jag att nu får det faanimej räcka!!
Ryck upp dig och sluta kasta iväg livet på rent måfå!!
Har alltid haft den uppfattningen att människan lever på hoppet, tappar men hoppet är det slut!
Bara jag kan ändra på det här, och det ska jag göra!!
...ska bara bli frisk från den här jvla förkylningen först..